Lyssnade på två kvinnor(ca 50 år) idag på bussen. Jag hatade dom och det i sin tur fick mig att hata mig själv. Jag föraktade dem, speciellt den ena. Så fruktansvärt ytlig, hemsk. Som om hon viste bättre, men nu är det som om jag vet bättre. Men jag vill inte bli en sådan kvinna. Jag vill inte att mitt liv ska gå ut på ytligheter i slutändan.
Hennes basala ospirituella, totalt ickefilosofiska liv kändes som ytligheten själv.
Visst är modevärlden hemsk, men även den som jag föraktar så stort kändes som en förstående men lite nypande hand och hon var en hel knytnäve!

När jag gick av bussen började jag gråta och det fortsatte stötvis resten av dagen.

Med en stjärnklar himmel och två sönderböjda hårnålar.

Jag älskar livet. Men det skrämmer mig. Allt är svårt med otroligt fjäderlätt. Jag har allt att förlora, förutsättningen är att man har allt. Men jag älskar det tunga, det är det som får mig att uppskatta.
Håll dina fiender närms var de va?

Familjer må ha brister, men när man kommer hem mitt i natten till ett olåst hus som aldrig låses om inte alla, eller ingen, familjemedlem är i hemmet; Då känner man sig älskad.

Här skriver jag om allt jag hatar med mig själv. Min äckliga mänsklighet och att jag faktiskt är en liten blödig jävel som alla andra.
Jag vet inte varför jag inbillar mig att jag skulle vara tuffare än andra, klara mer. Jag vet ju att jag redan som liten var omänskligt lättsårad.

Den enda jag försöker lura är väl mig själv. Mitt lilla andhål här gör det väldigt lätt att hålla borta det här från resten av livet.

Tack tack.

btw;
Inom loppet av en månad har jag haft två crushes, hur seriöst är det egentligen.
Stackars killar.

Singel, uptagen, singel, upptagen.

Det är inte egentliga tanken på att vara singel eller upptagen som jag bryr mig om, utan om jag gillar dig tillräckligt för att inte behöva ifrågasätta mitt val i framöver.