Min andning är som ett gummiband. Det är så segt att andas ut. Andas jag in igen kommer samma luft tillbaka. Jag tror jag är i ett kvavt rum. När jag öppnar ögonen så ser jag ända till horisonten. Men det kan inte vara sant. Det är så mycket som ljuger nu förtiden. Sinnen jobbar aldrig tillsammans. Dom har så tråkigt nuförtiden så de har en lek. Leken går ut på att lura den andra så grundligt som möjligt.


Jag vet precis hur man kommer ut ur det här rummet. Alla säger att det här rummet är det bästa av alla. Alla säger att det här inte är ett rum. Det är ett öppet fält. Men dom är så dumma. Synen kan inte ens prata, hur skulle den kunna tala sanning? Det är så befängt. Ändå stannar jag kvar i rummet. Det kan vara okej att bli lurad ibland, jag måste bara bejaka känslan.


Jag har en huvudvärk som inte existerar. Därför dricker jag kaffe, så att den ska hälsa på min hjärna på riktigt. Det är så lätt att skapa sanning.

Jag är full med bin. Alla vill ut. Dom sticker mig, jag är till och med helt avdomnad nu. Dom tar upp så mycket plats att inget annat kommer in. Det gör ont när dom sticker mig i magen. Dom har fyllt hela mina lungor med honung. Allt fastnar där. Jag måste ta små snabba andetag för mer får inte plats. Det känns segt att andas, som tuggummi. Ingen kommer tro mig om jag säger att jag är full med bin. Men jag är helt säkert. Jag ser ju hur dom som hittar ut lämnar min kropp om kvällarna.