Mamma har bestämt att betalning ska ske i hemmet, om så inte med pengar så ska det ske på annat sätt. Jag fick tvätten. åker hem varje dag, förväntansfullt. Alla högar av tvätt mamma har klagat på i flera år. Den tar ju inte slut. Och alla kastar för mycket kläder i tvätten. Och fy på er.
Men nu, fyller knappt tre maskiner i veckan. Det som känns så spännande. Att ha ansvar över familjens tvätt.

T har flickvän. inte för att, vad heter, anspela på något. men du anspelar på något. vissa konversationstorkor är liksom gjorde för en puss. för att hångla upp någon. vissa sms ska inte komma fram på natten bara för att man inte har internet en kväll. att säga att man inte anspelar men fortsätta spela ändå. det är inte bara mitt fel. att jag inte kan låta bli. att tänka på dig. så.
"rör inte honom" sa O.

Tidigare: Jag såg de hemlösa alkolisterna i parkerna. Självfallet den kollektiva sorgen över samhällets brister, men då med en klingande idé av att de var deras fel. De var den svaga länken i kedjan.
Nu: Min panikångest som kommer i samband med jobb försöker berätta något annat. Den säger att det är en fråga om tid innan kvällens tid blandas ihop med dagens tid och där av ingen tid över till nykter tid. Men det är ett liv lika mycket som något annat. Alla jobb jag söker, söker ändå någon annan. Stresstålig, presstålig, stabil och trogen. Stressångest, pressångest, panikångest och flyktig.

och lolita är i varje cell av våran verklighet. och jag vill KROSSA hennes bild. dolores haze, du kommer alltid vara i vårt minne. men vila i frid. återkalla henne inte från döden. gång efter gång. låt henne bara vila, i frid.

ryska tonårspojkar och barn i trailorparks som tar hand om de herrlösa hundarna.

Vid konstaterandet av elefanten som stod i rummet kom rodnaden. Kanske för att jag blev generad över att jag tagit en obekvämt avslappnad plats eller kanske lite, lite, lite, lite, för att rummet kändes fett skönt när djungeldjuren tänktes bort. Räckte liksom med kattbilden på väggen.

ligger i sängen. försöker sluta tänka. försöker sluta andas. måste träna lite. på att dö.

JÄVLA KUKHOROR ÄR DOM ALLIHOP. Fucking jävla FM. Fucking jävla LS. Fucking jävla värld och fucking jävla oundvikliga ensamhet is back in town. Rollin' an' ridin' on me. Fuck off.

"Du får gärna bli kär i mig istället för F."
Du säger att du är svår, så jag försöker vara övertydlig. Jag får krama dig och försiktigt peta på din midja undertröjan. Eller du säger liksom inte till, inte ryggar bort inte heller känner, tillbak. Jag vet, du är svår, du ger inte respons. Men oavsett hur mycket jag gillar vita ytor i form av väggar så är de inte dem jag tyr mig till, de liksom vägrar att ge respons på min beröring.

En natt utan slutna ögon,
insidan av ögonlocken en projektionsduk med dina orgasmer, som resulterar i mina. Drar runt på mellanvåningen, mitt rum på den lägst ned i en trevåningsvilla, för att hitta en möjlig blixt eller annan inspiration. Blixten är troligen på översta våningen där mina tysta, men ljudliga steg, väcker föräldrarna som rasande skriker ut ord om min egoism, om mina steg som väcker.
Väcker en mor som uppspringandes, omslutande med armarna kring sina bröst, springer ut ur sovrummet och in på toaletten, där ljuset tänds, och kissar med öppen dör samtidigt som en drös av osammanhängande, förbannande ord rusar ut.
I idén om undvikandet av detta scenario, är det mellanvåning och bottenvåning jag tyr mig till. Bottenvåningen där mitt rumsljus inte fungerar, som alltid, lämnar mig med ungefär; helst mellanvåningen. Det omgjorda köket. Innan renoveringen brukade nattäventyren vara en 14 årig jag och en något äldre broder som valde i sammanlänkad sömnlöshet att koka nudlar, mitt på natten.
Stunder du sällan minns, men desto oftare saknar.