Väntar på Conlin. Sådant jag brukar förbjuda mig själv till att göra. Trött. Ska upp halv fem. Klockan är snart halv tre. Ska till Tallin. Vill att Conlin loggar in. Ja ja.

Sitter och skypare med O. Vill bara krama honom men är rädd för hans skeptiska ord. Inte många. Men de tar. Även fast det var till någon annan. Vet inte vad som hänt. Men inte han av alla. Trodde det var C. Fattar inte vad det här är. Handlar det bara om kroppskontakt. Stört. Går under lite. Vill kramas.

Inte för att det var våran ambition, eller kanske en sedan länge bortglöm sådan; Att vara drömfamiljen. Våra sysslingar, min mammas kusins familj var något snarlikt det där som kan kallas balans. Tre döttrar, blonda, långa, basketsspelande mönsterelever. En mamma som bakar bullar med problem intet större än att lukten smiter ut på vägen. En pappa, något nördig men vältränad, ställer ut ett glas med vatten i rummet på kvällen för att dricka till en hård knäckebrödmacka som frukost. För att sammanfatta; en harmonisk familj.
Under taket jag bor och har bott i 18 år nu är det annorlunda. En mor, visserligen hög possition för sitt kön och kan utan tvekan mätas med männen på jobbtid, som spårar ut inom hemmets väggar. Kanske inte att skylla på henne. De två barnen gör det inte lätt för hennes litet överklass bakgrund. Sonen som knappt kommer igenom gymnasiet och sällan lämnar hemmet är begåvad inom allt han tar sig för men modern drömmer om att ge honom ett liv utanför sig själv. Dottern som bär en prideflagga på jackan för att provocera modern, eller möjligtvis för att flaggan säer något, har konstnärs ambitioner och kommer hem full i veckodagarna. Sedan var det pappan, den enda som höll ihop oredan.

Satt med mamma mellan plåtväggar igår. Efter bråk och försoning i utrymmet så var allt lungt, nästan. Vi körde förbi ett dött rådjur. Ut ur bilen och upp på cykeln. Jag hann till det innan någon hunnit forsla bort kroppen.
Blodet hade runnit och hunnit samla smuts. Som en deg av vatten och mjöl, men substitut ingridienser.
Till middagen så åt jag på som vanligt. Lite för snabbt för att som vanligt ångra att jag inte njöt mer, trodde jag. Jag greps av ett plötsligt illamående. Kändes som om jag skulle spy upp allt på momangen. Lämnar matbordet för att lugna ned mig, men sjuk var jag inte för ingen mat som jobbat sig ned kröp upp.
Tror det kan berott på rådjuret.