Är det här korkat, bara totalt naivt?
Det börjar äta upp min insida, gnager sig ut. Den känslan du vet. Men jag har inget val, det vet jag ju? Det är kanske bra att jag bara tänker på allt hemskt som kan hända. Hur jobbigt det kan bli.
Då kan väl allt bara bli bättre?
Jag tänker alltid på hur hemskt något kan bli, aldrig hur bra. Eller sällan.

Åh gud, låt detta gå bra.
Om vi verkligen älskar varandra så mycket, då måste det gå bra.
Gör vi det då?

"Just because you're an atheist, that doesn't mean you wouldn't love for things to have reasons for why they are."
Jonathan Safran Foer

Vem är du?
Kom in i mitt liv för tre dagar sedan. Mest av en slump.
Det här är nog det märkligaste jag varit med om någonsin.
Jag känner mig ändå inte säker på att du finns. Du kanske bara luras. Vad vet jag? Vem är du, åh berätta vem du är. Jag kan inte ens föreställa mig att ligga bredvid dig.

Vem i helvete är du?

Jag har precis skapat en till människa!
Jätte kreativ är jag.
Det kanske är precis det här som är kär? Kärlek är blind. Man skapar en människa efter ens egna behov, är så blint kär i personen man hittat på att man inte ser att bilden inte riktigt stämmer in.
Jag hittar på till en början jag med, men är fördålig på den där blind-delen.

Jag har skapat dig efter min värld. Mina behov. Det är så dumt. Jag vet att det bara kommer leda till besvikele. Borde inte tänka på dig mer, släppa dig. Låta det vara, låta det bli som det blir.
Varje upplevelse är en värd upplevelse, ingen idé att skapa dem i förväg.

Jag har mascarafläckar på sänglakanen. Skulle hellre ha andra fläckar. Nej du misstolkar inte, precis sådana.
Eller vet inte om jag skulle orka med något sådant. Vill att någon ska krama om mig och klappa på mitt huvud. Vilja förstå och få. Få förstå för jag vill bli förstådd. Som om jag ens förstår mig själv.

Slog på mobilen. Hade bara ett sms som jag ändå visste att jag skulle få. Kanske var det här jag var rädd för?

Stängde av min mobil. Kankse borde gå och sätta på den. Vet inte om jag skulle våga svara hur som helst om någon ringde.
Vet inte om jag vågar sätta på den. Eller så fånar jag mig bara. Jag är så utstuderad att jag inte har en aning om längre vad som är jag, vad jag vill osv. Därför gör jag alltid det som är minst destruktiv av erfarenhet och och lite logik.
Men ikväll gjorde jag som jag kände för istället. Det var rätt befriande faktiskt.
Till lätt mig att känna något.

Så fruktansvärt dubbelt.
Kollar igenom min mapp där alla min ångesttexter från de två senaste åren ligger. Blandat med texter om kallorier. Vidrig jag var.

Var är alla mina känslor?

Nej nu gick hon.
Rådjuret alltså.
Ingen som håller mig sällskap.
Kanske borde kolla på en film.
Eller Nip/Tuck.

Jag bara skolkar hela tiden.
Men det finns knappt något kvar att göra.
I skolan alltså.
Orkar inte umgås med människor heller.
DET STÅR ETT RÅDJU UTANFÖR MITT FÖNSTER!

Hatar allt. Hatar min mamma. Inget känns speciellt motiverande just nu. Fattar inte vad jag kämpar för. Gillar inte att umgås med människor.
Undrar när jag ska börja tycka att det är bra. Umgås bara i förebyggande syfte. Liksom kontakter är bra, vill utveckla mitt intellekt men jag vill egentligen inte umgås med någon. Kanske ligga i sängen med någon. Ha sex, kolla på filmer, fota lite. Sådant behöver man inte lämna rummet för att göra.
Önskar att jag levde i en värld där vi bara var två. Där det inte fanns någon mer än mig och någon mer person. Någon person jag verkligen gillar och som inspirerar. Och som känner samma sak för mig.
Leva i total samklang, symbios.

Ibland blir jag äcklad av män som tycker att jag är snygg. Om jag inte var lång skulle jag kunna misstas för att vara tolv år. Det är ju äckligt att folka ska tycka jag ser bra ut.
Eller söt kan jag väl gå med på.
Även om jag i ärlighetens namn inte kan se skillnad på klassiskt snygg/typiskt ful längre. Tycker personligheter verkligen lyser igenom nu för tiden.

Jag gillar så mycket med dig. Att du säger att du älskar lite för mycket, så som man gör på ditt språk, att du frågar och är intresserad och att du är totalt knäpp. Jag gillar nästan mest dina dåliga sidor.
Men allra mest gillar jag att du får mig att längta. Du kanske inte längtar i närheten lika mycket, men varför ska det få mig att längta mindre? Vad i ditt (möjligen påhittade) icke-längtande ska ta bort min längtan? Varför ska man alltid vara den som blir trånad efter när det inte kännas annat än att man vill ha mer. Mer mer mer bekräfelse.

Jag älskar att jag längtar.

Ibland vill jag tro att jag är mindre ytlig än andra. När jag träffar någon jag tycker om är det verkligen inte i huvudsak utseendet som spelar roll ,jag har varit intresserad av alla slags utseenden liksom, så det är inget speciellt jag dras till eller hakar upp mig på.
Men sen kommer jag på att det kanske beror på att jag är så självupptagen och kanske bara bryr mig om att jag ska se bra ut? Eller bara allmänt är så uppslukad av mitt eget ego så att jag inte märker hur andra ser ut.
Åh, jag vet inte. Finns väl inget rätt eller fel.

Crushes, vadå crushes förresten!
Två ligg hade jag förra månaden. Nu har jag inget.
Asjobbigt, börjar bli desperat.

Varför umgås inte folk på ett intimare sätt? Skulle lätt vilja lära känna fler genom att ligga med dem.

1/12-09

14:47
Jag slösar en massor av pengar på att köpa godis för att sedan slänga hälften.
Mina byxor känns för små men minns inte om de alltid känns så här när jag är ledsen.
Vet inte vad som är jobbig, kanske allt är.

Vill spy och ha sex.