Vad vill jag livet? Kanske ingenting, det var inte jag som bad om att få det. Inte vad jag vet om i alla fall. Fylla alla dessa dagar med något meningsfullt, det är väl lika svårt för alla. Jag ställer mig helt likgiltig till allt nu. Det är hemskt. Kan jag inte ens framkalla sorg? Inte mycket skratt, inte mycket grått men ibland en liten liten glimt av rädsla. Totalt skräckslagen, fryst till is. Det är som om jag räknar dagarna tills min livsgläde ska dyka upp igen. Naivt nog tror jag att den ska komma med min 18 års dag. Kanske bör jag försöka leva de 49 dagar som är kvar istället för att se det som väntan på uppvaknandet.