Jag gillar så mycket med dig. Att du säger att du älskar lite för mycket, så som man gör på ditt språk, att du frågar och är intresserad och att du är totalt knäpp. Jag gillar nästan mest dina dåliga sidor.
Men allra mest gillar jag att du får mig att längta. Du kanske inte längtar i närheten lika mycket, men varför ska det få mig att längta mindre? Vad i ditt (möjligen påhittade) icke-längtande ska ta bort min längtan? Varför ska man alltid vara den som blir trånad efter när det inte kännas annat än att man vill ha mer. Mer mer mer bekräfelse.

Jag älskar att jag längtar.