Det finns bara en jag egentligen vill berätta det här för och det är dig. Den här gången på svenska. Som så många gånger förr (jag antar att du fortfarande inte förstår).
Jag går ut. Ensam. Träffar en vän som sedan blir två, tre, till och med sju. Drar vidare. Säger inte riktigt hejdå. Men sådan är jag. Vill kunna dra vidare utan att någon bryr sig. Drar till ett ställe som oftast är osoft men en vän som är guld. Träffar andra vänner. Hänger på dom och den underbara drar hem.
Är kvar. Drar efter ett tag vidare med någon annan än den jag träffade för ett tag sedan.

Så, slutligen. Stockholms enda lagliga femställe där jag faktiskt känner någon. Killar. Superbra killar. Men som vill något mer. Så klart. Vänner är bra, men det är endast ord.
Träffar en ny snubbe. Samma sak där. Får något gratis och klockan slår fem och som sig bör går man ut. Följer inte med någon hem. 20 minuters gång till min buss, som blir 25, 30, 35. Arga steg och helvetes vänner. Helvetes mig. Första bussen hem går vid sex. Är på. Somnar 10 minuter. Går av. Börjar springa men första backen tar mig. Går. Hatar att luften jag andas in smakar vodka. Hemma kvart i sju. Mamma möter mig i dörren. Frågar frågor. Är i säng klockan sju.

Det värsta med allt är att du inte lämnar min äckliga hjärna.