Inte för att det var våran ambition, eller kanske en sedan länge bortglöm sådan; Att vara drömfamiljen. Våra sysslingar, min mammas kusins familj var något snarlikt det där som kan kallas balans. Tre döttrar, blonda, långa, basketsspelande mönsterelever. En mamma som bakar bullar med problem intet större än att lukten smiter ut på vägen. En pappa, något nördig men vältränad, ställer ut ett glas med vatten i rummet på kvällen för att dricka till en hård knäckebrödmacka som frukost. För att sammanfatta; en harmonisk familj.
Under taket jag bor och har bott i 18 år nu är det annorlunda. En mor, visserligen hög possition för sitt kön och kan utan tvekan mätas med männen på jobbtid, som spårar ut inom hemmets väggar. Kanske inte att skylla på henne. De två barnen gör det inte lätt för hennes litet överklass bakgrund. Sonen som knappt kommer igenom gymnasiet och sällan lämnar hemmet är begåvad inom allt han tar sig för men modern drömmer om att ge honom ett liv utanför sig själv. Dottern som bär en prideflagga på jackan för att provocera modern, eller möjligtvis för att flaggan säer något, har konstnärs ambitioner och kommer hem full i veckodagarna. Sedan var det pappan, den enda som höll ihop oredan.