Min andning är som ett gummiband. Det är så segt att andas ut. Andas jag in igen kommer samma luft tillbaka. Jag tror jag är i ett kvavt rum. När jag öppnar ögonen så ser jag ända till horisonten. Men det kan inte vara sant. Det är så mycket som ljuger nu förtiden. Sinnen jobbar aldrig tillsammans. Dom har så tråkigt nuförtiden så de har en lek. Leken går ut på att lura den andra så grundligt som möjligt.


Jag vet precis hur man kommer ut ur det här rummet. Alla säger att det här rummet är det bästa av alla. Alla säger att det här inte är ett rum. Det är ett öppet fält. Men dom är så dumma. Synen kan inte ens prata, hur skulle den kunna tala sanning? Det är så befängt. Ändå stannar jag kvar i rummet. Det kan vara okej att bli lurad ibland, jag måste bara bejaka känslan.


Jag har en huvudvärk som inte existerar. Därför dricker jag kaffe, så att den ska hälsa på min hjärna på riktigt. Det är så lätt att skapa sanning.