jag har en sjukdom. den går ut på att min världsuppfattning endast innefattar mitt rum. jag är ensam här. då mår jag rätt kasst. till slut kallar världen utanför. ändå återvänder jag.
jag bjuder in folk ibland. vem det är, det är inte väsentligt. min kropp har ett mål som finns i min hjärna och jag använder personen för att nå dit. det går aldrig. till slut kallar världen utanför. ändå återvänder jag.
jag försöker bjuda in folk ibland. via webcam. jag klär av mig kläderna. penetrerar mig själv med olika objekt. jag försöker hitta min hjärnutopi men det går till och med sämre på det här sättet. folk kommer förtidigt och ger mig inga blåmärken. till slut kallar världen utanför. ändå återvänder jag.