Är det här korkat, bara totalt naivt?
Det börjar äta upp min insida, gnager sig ut. Den känslan du vet. Men jag har inget val, det vet jag ju? Det är kanske bra att jag bara tänker på allt hemskt som kan hända. Hur jobbigt det kan bli.
Då kan väl allt bara bli bättre?
Jag tänker alltid på hur hemskt något kan bli, aldrig hur bra. Eller sällan.

Åh gud, låt detta gå bra.
Om vi verkligen älskar varandra så mycket, då måste det gå bra.
Gör vi det då?