Jag saknar aldrig någon. Jag säger ibland att jag saknar folk. Jag säger ibland till folk att jag saknar dem.
Men någon gång måste jag saknat för att kunna säga att jag faktiskt inte gör nu eller gjort på länge.
Känns som aldrig, men jag har nog saknat. men då har det varit ihop kopplat med sexuell lust eller någonslags bekräftelse. Ett behov som var tvunget att mättas. Men det är kanske vad sakna av, ett behov som botas med just den där människan. Vem det än nu var.

Jag brukar skämmas för att jag aldrig saknar. Men om man ser det som så, så som ovan, så är jag nöjd och nästintill överlycklig att jag inte saknar folk. Jag vill vara självständig. Inte beroende av någon. Inte av bekräftelse annat än från mig.
Jag är en bra intressant och kreativ människa,
det vill jag säga och tro på det in i hjärtat.
Jag närmar mig.